Extra läkarkontroll inför skrapning

Tack för era fina kommentarer! Det värmer verkligen att veta att ni tänker på oss. Det är lite märkligt det här med bloggar, att man lämnar ut sitt liv till okända människor och skapar en gemenskap. :) Förutom här på bloggen så har jag bara berättat för min mamma än så länge om missfallet, men jag ska försöka samla lite krafter idag att berätta för mina två vänner som känner till graviditeten. Det blir bara så mycket mer påtagligt och på riktigt när man måste säga det rakt ut.

Idag på morgonen var vi på sjukhuset för en extra kontroll samt förberedelser inför morgondagens ingrepp. Först fick vi träffa narkosläkaren som berättade att jag kommer bli sövd, men bara under en ganska kort stund som själva skrapningen tar, ca 15 minuter. Jag är inte så pigg på att bli sövd, men jag antar att fördelen med att bli sövd är att jag slipper vara medveten om vad de gör och vad de får ut ur kroppen.

Sen träffade vi en väldigt vänlig gynekolog som berättade en massa om missfall, skrapning och vad som händer och hur jag mår efteråt. Dessutom gjorde hon en gynundersökning av mig, där vi fick se igen att det inte finns något hjärta som slår och inget blod som strömmar genom den lilla kroppen. :*( En patolog kommer att undersöka fostret efteråt, men troligtvis kommer de inte hitta någon orsak till missfallet. De kollar dock inte efter kromosomfel. Hon sa att även om de skulle hitta en anledning till missfallet så är det inget som säger att det kommer påverka en framtida graviditet. En eller två missfall är helt normalt... Det kändes verkligen bra att få träffa henne och prata en stund. Dock är det inte hon som ska genomföra ingreppet utan det var någon Doktor Professor Nånting...

Efter allt detta fick vi gå ner till avdelningen där jag ska ligga i morgon. Vi ska komma in på morgonen kl 8 och sen får jag troligtvis åka hem tidig eftermiddagen om allt går bra. Jag måste fasta från midnatt, men måste dock kliva upp vid 5-tiden och ta en tablett som ska mjuka upp livmoderhalsen. Sen skulle jag ha med mig något att äta tills när jag vaknar upp efter ingreppet. De bjuder bara på något att dricka på sjukhuset.

Eftersom vi är i Tyskland nu och jag knappt pratar någon tyska, var jag lite rädd att personalen på sjukhuset inte skulle kunna prata engelska. Idag gick det bra med alla förutom nakosläkaren som var rätt kass, så jag hoppas det kommer lösa sig imorgon också. Man känner sig extra utlämnad av att vara i ett främmande land i en sån här situation, särskilt när man kanske inte kan göra sig förstådd ordentligt.