Vecka 37+6: Dagens i-landsproblem

Dagens i-landsproblem må verka o så trivialt, men är väldigt irriterande (som sig bör). Jag har fått vagitorier mot min senaste svampinfektion, men det är nästan omöjligt att få dem att stanna på plats. Antingen är magen för stor så att jag inte kommer åt att trycka dem på plats ordentligt, eller så är det bara att inse att jag är allt annat än tight där nere så här två veckor innan BF. Helt i onödan dessutom eftersom ingen ska ut den vägen... 

Ännu en anledning att komma ihåg att göra knipövningar!

Vecka 32+2: Tankar kring kejsarsnitt

Att det troligtvis blir ett planerat kejsarsnitt som avslut på den här graviditeten känns tudelat. På ett sätt är jag glad att förlossningen kommer ske kontrollerat, och att jag slipper riskera att värkarbetet påbörjas men att ingen bebis kommer ut och det blir ett oplanerat snitt den här gången också. Dessutom kan vi planera in barnvakt och pappaledighet på ett bättre sätt. 

Å andra sidan känns det som en besvikelse. Dels för att jag vet att återhämtningen är lång. Först 5 dagar på sjukhus och sen flera veckor hemma med minskad rörlighet och smärta medan snittet läker. Jag kommer troligtvis inte kunna lyfta min första son som nu väger nästan 11 kg och vara tvungen att vara försiktig så han inte t.ex. sparkar mig i magen. 

Dels känns det som en besvikelse eftersom jag kommer gå miste om upplevelsen att föda vaginalt. Det är ju så jag kom till världen och alltid föreställt mig att jag också ska föda mina barn. Det känns ledsamt att inte få uppleva detta. 

Viktigast är förstås att jag och bebisen mår bra och är det genom ett kejsarsnitt så må det vara så. 

Vecka 32 (31+0)

62 dagar dagar kvar till BF idag och första advent om några dagar. Wow, det var har den här hösten tagit vägen? Om en månad är det jul och sen en månad till så är bebisen här, på ett ungefär. :)

Senaste dagarna har jag känt hur bebisen vänder på sig i magen. Min förhoppning är att han ska lägga sig tillrätta med huvudet neråt, men han verkar inte lika sugen på det än. Senaste gångerna jag varit hos doktorn har han legat på tvären. Först med huvudet åt vänster och senast med huvudet åt höger. Igår kväll kände jag väldigt tydligt hur han bökade runt och sparkade/boxade både uppåt och neråt. Men efter någon timme kunde jag igen känna hur han kittlade mig i både höger och vänster sida. Antar att han helt enkelt gillar att ligga tvärsöver magen, som han kommer bli buren i min famn sen.

Vecka 9+1: KUB eller ej?

Nu har vi kommit till dilemmat om att göra KUB-test eller ej. Förra gången gjorde vi inget, för vi resonerade att vi skulle vara tacksamma oavsett vilket barn vi fick. 

Nu känns det lite annorlunda eftersom vi redan har ett barn att ta hand om. Det känns inte helt rättvist mot vår son att ge honom ett syskon med särskilda behov. Ett syskon som kommer kräva all vår tid och uppmärksamhet. Men å andra sidan kan det hända så mycket, som gör att denna situation uppstår ändå. T ex kan en CP-skada uppstå vid förlossningen eller en bilolycka gör någon av oss skadad för livet. Ett KUB-test är ju ingen garanti för ett smärtfritt liv. 

Å andra sidan har jag hunnit bli 34 år och riskerna ökar. Samtidigt vet jag inte hur vi skulle hantera svaret från KUB-testet. Är det självklart att göra ett fostervattensprov (med riskerna det innebär) om risken är extra hög?

Är det självklart att göra en abort om man hittar något fel? Det kanske bara är att introducera mer oro i livet att göra testet. 

Ja, jag vet inte vad som är rätt och fel. En annan faktor, som är superytlig men ändå känns viktig, är att vi måste göra KUB-testet under vår semester. Vi har planerat en tre-veckors vistelse i Sverige och måste stryka några dagar med emotsedda besök om vi ska hinna hem igen i tid för att göra KUB-testet. Kanske larvigt att bry sig om det, men eftersom vi troligtvis inte kommer till Sverige på helt ett år (då BF är i januari blir det nog inget besök till jul) så känns det viktigt för mig att hinna med allt som jag längtat efter. 

Jag testade att sova på saken, men jag vet inte om det hjälpte. 

Gravid

Jo visst är det så, jag är gravid igen. På tjocken. Har en bulle i ugnen. 

Mensen var några dagar sen, så i lördags köpte jag ett graviditetstest. Jag hade först tänkt vänta några dagar till med att testa. Det kändes ju onödigt att slösa bort testet, som med största sannolikhet ändå skulle vara negativt. Trodde jag. Min man var dock mer övertygad än mig. Han tyckte jag varit så klumpig de senaste dagarna. Spillt ut en kopp te över iPaden och ett glas juice över hela frukosten. Klumpig var jag nämligen förra graviditeten... Så jag tog testet och det var positivt. 

Beskedet har varit lite svårare att smälta den här gången. Många tankar snurrar i huvudet. Självklart är jag jätteglad att vi (om allt går bra) ska få ett till barn, att vår son ska få ett syskon. Detta har vi längtat och drömt om många år. Men det kom lite plötsligt, lite tidigare än vad jag hade tänkt. Vi har i och för sig inte använt något preventivmedel de senaste månaderna (använde det de första sex månaderna efter förlossningen pga kejsarsnittet som skulle läka helt). Men med vår historia så var det ju inte ens säkert att vi skulle kunna bli gravida överhuvudtaget, förra gången kanske var ett mirakel som inte skulle upprepas. 

Nu har jag fått dåligt samvete gentemot vår son, som är 10 månader. Att han som fortfarande är så liten, inte längre kommer vara mitt enda fokus. Att han kommer få konkurrens från ett syskon innan han hinner utveckla sin person ordentligt. Att vi inte kommer ha lika mycket tid och energi för honom som tidigare. Samtidigt vill vi ju att han ska få glädjen av att ha ett syskon, att inte vara ett ensambarn. Redan nu känner jag mig lite skyldig, eftersom jag tänkt mycket på den här graviditeten sen jag fick beskedet. Å andra sidan kräver han så mycket uppmärksamhet just nu (krypa, stå, gå längs möbler etc) att jag kanske inte kommer ha så mycket tid över att grubbla på det som komma skall. Det är inte helt lätt att bena ut alla dessa tankar, men jag antar att det blir som det blir helt enkelt. 

Blogga tänker jag göra i alla fall. Det kanske inte blir lika ofta som förra gången, men det är kul att ha dokumenterat hur det går och känns längs vägen. 

Vecka 25+5: 100 dagar kvar

Idag är det bara 100 dagar kvar till BF! Det känns så overkligt. Tänk att alla åren vi längtat och kämpat efter ett barn snart är över. Nu kan nedräkningen börja på riktigt. *snyft, snyft*

Jag är otroligt sugen på att sätta igång på riktigt och gör i ordning för bebisen nu. Handla hem alla möbler, prylar och kläder som behövs. Ställa i ordning allt i rummet. Jag måste verkligen lägga band på mig själv för att inte springa iväg och köpa allt redan idag. Vi kanske ska planera lite först...tillsammans. Jag har redan en bild i huvudet av vad jag vill att vi ska skaffa för saker och hur vi ska möblera, men jag tycker det är väldigt viktigt att min man även känner sig delaktig i förberedelserna. Jag har ganska stort kontrollbehov och har en tendens att ta över och bestämma när jag vet vad jag vill. Jag måste bli bättre på att även släppa in min man, i stort som smått. Jag vill ju att han ska ha en aktiv roll som pappa och känna sig trygg i det.

Usch, nu har jag nog gråtit tre-fyra gånger under tiden jag skrivit det här inlägget. Jag är uppenbarligen lite extra hormoniell idag. Det kan nog bero på att jag sov dåligt i natt och var vaken två timmar. Kanske dags för lite förmiddagsvila, så jag blir lättare att ha att göra med under resten av dagen?! ;)

Vecka 12+6: Att berätta om graviditeten

Det har varit tyst här på bloggen i en dryg vecka för vi har haft härlig julledighet hemma i Sverige. Bara kopplat av, ätit god mat samt berättat för familj och släkt om julklappen som förhoppningsvis kommer i början av juli nästa år.

Det känns lite pirrigt och konstigt att berätta om graviditeten varje gång. Inte alls som jag trott innan, att vi bara skulle sjunga ut det av lycka. Jag har funderat en massa på hur man säger det på rätt sätt. Vilket låter bäst? "Jag är gravid." "Vi väntar barn." "Du ska bli mormor/farmor/..."Det känns också lite konstigt att sätta sig själv i fokus så mycket och jag börjar fundera på att den jag ska berätta för kanske inte alls tycker det är så märkvärdigt att få barn. Jag antar att genom att berätta för andra så blir det också mer verkligt att vi faktiskt ska bli föräldrar. Det är inte längre bara vår hemlighet, utan vi öppnar upp för andra människors frågor, tankar och tyckande. 

Alla vi berättat för har i alla fall blivit väldigt glada. Både för vår skull och för deras egen. Min svärmor jublade för att de ÄNTLIGEN ska få barnbarn som hon längtat så mycket efter (och som alla av deras vänner redan har). Min mamma hade misstänkt att något var på gång eftersom jag inte pratat något mer om IVF under hösten, men hon trodde att vi satt in ett fryst embryo i smyg. Hon blev väldigt överraskad att den här graviditeten var helt naturlig. 

Ännu har vi inte berättat för några vänner, men de första blir ikväll. Vi ska fira nyår ihop och jag får nog förklara min flaska med alkoholfritt bubbel samt att magen inte bara buktar av för mycket julmat. Frågan är nu bara hur vi säger det på bästa sätt..? ;)

Vecka 11+1: Milstolpar

Den här veckan passerar vi några viktiga milstolpar. Idag ska jag på ultraljud och förhoppningsvis få se hur den lilla krabaten har vuxit på sig. Längtar! Troligtvis har den väl fördubblat sin storlek sen jag var där för tre veckor sedan. Och om allt ser bra ut så tänkte jag lägga upp en efterlängtad baby ticker här till höger. Jag har inte riktigt vågat göra det än, utifall jag skulle vara tvungen att ta bort den i förtid. Dessutom ser babybilden inte ut som en alien längre... ;)

På onsdag passerar vi 200 dagar kvar till BF. Det låter faktiskt riktigt långt, men ändå skönt att kunna räkna ner. När min kompis var gravid förra året sa hon att det är en poäng i att en graviditet är nio månader. Det ger en tid att förstå och smälta vad som faktiskt ligger framför en. Både vad gäller förlossningen och det lilla livet man sen ska ta hand om.

Till helgen kommer den största milstolpen av alla. Vi kommer ha gått 12 fulla veckor och risken för missfall är mycket mindre. Dessutom är det jul och vi ska berätta för våra familjer om vår bästa present någonsin!! Än så länge har vi kunnat hålla tyst och inte berättat för en endaste person, men jag undrar om inte min uppmärksamma mamma misstänker något... Vi får se.

Statistik om barnafödande

Jag läste ny statistik från SCB om barnafödande idag. Vanligast är att en svensk kvinna föder två barn under sin livstid och förstagångsmamman är idag 29 år i snitt. Själv kan jag bara hoppas att jag kommer få två barn någon gång. Och om allt går bra kommer jag till sommaren att dra upp förstföderskesnittet ännu mer, då jag kommer vara 33 år på mitt planerade BF.

Det fanns också intressanta siffror om barnlöshet som gjorde mig förvånad:

Var sjunde kvinna förblir barnlös 

För de födelseårgångar kvinnor som just slutfört sin fertila period har mellan 13 och 14 procent slutat som barnlösa. Historiskt sett är andelen barnlösa låg idag. Bland kvinnor födda på 1800-talet kan så många som var fjärde ha slutat som barnlös. Som lägst har barnlösheten varit bland kvinnor födda på 1940-talet, cirka 12 procent. 

Vecka 9+3: Dagens i-landsproblem

Dagens i-landsproblem är att jag inte vet hur jag ska ha datorn i knät längre när jag ligger och vilar/surfar i soffan. Haha! Härligt att jag inte har värre problem i livet just idag. ;) Och jag förstår att det finns många som har betydligt värre problem att kämpa med, men det är ändå ett litet, litet problem för mig eftersom jag har ett så stort behov av att vila nu. Vanligtvis tycker jag om att ligga på rygg med uppdragna knän och då hamnar datorn på magen. Senaste veckan har jag dock känt att det blir för varmt mot den lilla bulan att ha datorn rakt på den. Sen kanske det inte är så bra heller att bebisen blir kokt där inne..? Om jag istället ligger med utsträckta ben kan jag ha datorn på låren, men det är ju inte lika skönt. Jag kanske helt enkelt får sätta mig upp eller till och med sluta slösurfa...fast vad skulle livet vara då? ;)

Så många tankar som snurrar

Tack så mycket för era lyckönskningar! Det värmer verkligen, särskilt när man inte vill dela denna nyhet med alla man känner riktigt än.

Jag har varit i chock hela dagen idag. Jag har så svårt att förstå att jag är gravid. Hur gick det till och varför just nu? (Ja, rent tekniskt vet jag ju... ;) När vår första IVF slutade i missfall i augusti läste vi en del om att det kunde vara lättare att bli gravid efter ett missfall, pga att kroppen är inställd på graviditet eller vet hur det funkar redan. Men jag trodde verkligen inte att detta gällde oss. Jag menar, hur stor är sannolikheten att man blir gravid när man redan har försökt utan resultat i tre års tid?

Jag har ju skrivit innan att jag inte känner mig gravid heller. Det här kom verkligen som en blixt från klar himmel. Fast förstås en bra sådan! Jag vill inte verka otacksam, för det är jag verkligen inte. Det här är de bästa, mest oväntade nyheterna någonsin. Men som sagt, jag känner mig inte alls likadan i kroppen nu som i början av den förra graviditeten. Om jag tänker efter så har jag ju känt mig lite illamående någon gång, och visst hade jag ovanligt lite ork när jag tränade igår. Dessutom har jag varit lite trött på kvällarna senaste veckan, men vem är inte det nu när det är becksvart ute?! Jag är inte det minsta öm i brösten och jag har knappt känt av något i nedre delen av magen. En förklaring till skillnaderna kan förstås vara att jag  proppade i mig en massa hormoner förra gången och nu får kroppen hantera allt i sin egen takt.

En annan anledning till att jag har svårt att ta in den här graviditeten är förstås vad som hände förra gången. Jag vet att några veckors total lycka snabbt kan vändas till raka motsatsen. Vårt första delmål nu blir att klara oss igenom vecka 9 med ett litet tickande hjärta där inne i magen och sen vecka 12 förstås. Efter det kommer vi nog känna oss redo att berätta för familj och vänner. Jag är i vecka 6 (5+4) nu om jag räknat rätt, så jag hoppas att tiden fram till jul kommer gå fort. Då kommer jag nämligen precis gå in i vecka 13. Fast det blir ingen adventsglögg för mig i år. Ett kärt bekymmer.

Oj det blev långt det här, men det är så många tankar som snurrar runt i huvudet. Nu ska jag laga middag åt den blivande pappan :) som snart kommer hem från jobbet. Ska bli skönt att sitta ner och höra om han smält morgonens budskap bättre än jag.

CD 35 - Fortsatt väntan

Idag är jag inne på cykeldag 35 och ännu ingen mens i sikte. Varför tar det sån tid? Självklart kommer tankarna att tänk om jag är gravid... Men varför skulle jag bli det nu helt plötsligt? Troligtvis så är det bara det jädrans MA i augusti som ställt till det för min kropp.

Uppdatering: Kom precis på att ett säkert tecken på att mensen nog på på gång i alla fall. Jag är så himla hungrig idag! Åt lunch kl 11:20 för jag kunde bara inte vänta längre och nu känner jag mig utsvulten igen. Magen brukar bli som ett svart hål när jag ska få min mens. Jag kan äta hur mycket som helst men blir aldrig mätt. Tur att det bara brukar håll i sig i ett par dagar. 

Tillbaka!

Vi har precis flyttat och varit utan internetuppkoppling i några veckor, därav den ofrivilliga tystnaden här på bloggen. Det har inte hänt så mycket IVF/barn-relaterat under de här veckorna att skriva om ändå. Förutom att jag funderat en del över kompisar med barn och kommit fram till att jag nog tycker det är rätt så jobbigt ändå, fast att jag försökt intala mig annat.

Just nu går jag mest och väntar på mensen, som borde komma när som helst. Eller som min man man tycker, väntar på att mensen inte ska komma. Fast vad är sannolikheten att jag skulle blivit gravid huxflux nu? Nä, jag tycker det vore skönare om den jäkla mensen bara tar och kommer så att jag kan börja med medicinerna inför vårt första FET. Det är cykeldag 33 idag och min cykel har varierat mellan 27 och 33 dagar de senaste året (ser jag i den ypperliga appen Free Menstrual Calendar från Tamtris som jag kan passa på att rekommendera!).

Vi pratade lite om det stundande FET:et häromdagen och vågade oss på att drömma lite. Kommer vi få en tidig julklapp med ett positivt graviditetsbesked? Kommer vi få tillökning i slutet av nästa sommar? Ja, vem vet - vi får vänta och se. Det känns i alla fall skönt att kunna tänka framåt tillsammans och hoppas att det kommer att gå bättre den här gången. 

Liten paus

Den senaste veckan har jag mot all förmodan lyckats ta lite paus från IVF-världen. Jag har inte läst några bloggar, inte funderat så mycket över huvudtaget på vår egen situation och bara fokuserat på annat. Det har faktiskt varit väldigt skönt och välbehövligt.

Idag har jag dock kollat andra avsnittet av "Barn till varje pris?" på SVT Play och ikväll ska jag se på "Drömmen om ett barn" på TV3 Play. Jag har också läst ikapp på lite bloggar och det händer så mycket på en vecka! Underbara, positiva besked på vissa håll och fruktansvärda, negativa besked på andra håll. 

Nästa vecka borde jag tag mig i kragen och ringa kliniken och berätta att min första cykel efter MA är igång. Dessutom är det troligtvis dags för ägglossning...inte för att jag håller koll eller så. ;)

Mens

Japp, jag hade rätt imorse, mensen är här. Nu är det "bara" att luta sig tillbaka och vänta en månad till på nästa mens. Sen kan vi sätta igång med förberedelserna inför vårt första FET, som borde bli i mitten/slutet av november om allt går som det ska.

De vanliga funderingarna dyker förstås upp, om det är lönt att hålla reda på när nästa ägglossning är så vi kan försöka pricka in ett eget försök då. Jag är verkligen så himla trött på att ha sex efter kalender och klocka, men jag vet att jag kommer ha svårt att inte räkna efter när det borde vara dags. Varför ska det vara så himla svårt att bara släppa allt och låta saker och ting ha sin gång?

Felaktiga associationer

Idag var jag och mannen och köpte/beställde ny bil för leverans nästa år. Efteråt släppte jag av honom på jobbet. Vi stötte då ihop med hans kollega som direkt frågade "När kommer bebisen?". Han syftade förstås på den nya bilen, men vi blev båda helt ställda. Min man fann sig dock snabbt och sa att bilen levereras i februari. Jag hade dock rätt svårt efteråt att släppa tanken på att vår bebis skulle ha kommit i mars om allt gått annorlunda.

Fasiken, jag vill vara gravid igen och berätta för hela världen när vår bebis ska komma till världen, inte en dum bil!

När man väntar på något gott...

När allt känns tungt och ett barn verkar utom räckhåll, så ska jag försöka minnas att när man väntar på något gott väntar man aldrig för länge. All väntan och längtan kommer vara värt det när vårt barn äntligen är här, oavsett på vilket sätt det kommer till oss.

Lever på hoppet

En tanke som dyker upp i huvudet är förstås att sköterskan ska ringa tillbaka imorgon och säga att hormonnivån stigit istället för att sjunka ner till normala nivåer. Att den där mensen vi går och väntar på aldrig dyker upp. Att jag helt plötsligt har blivit gravid på naturlig väg.

Hoppet är helt uppenbarligen det sista som överger människan.

Ont i äggstockarna

Hmmm, idag har jag fått ont i båda äggstockarna. Jag fick plocka fram vetekudden och har suttit med den i knät och kollat på TV hela kvällen. Vad betyder det här?!? Jag brukar inte känna så här vid mens, knappt ens vid ägglossning, men kanske det är dags för det ändå. Jag trodde dock att jag hade ägglossning för en dryg vecka sedan. Märkligt. Jag har uppenbarligen ingen koll alls på min kropp för tillfället. Det är väl bara att vänta och se vad som händer...

Inget nytt

Jag har inget nytt att blogga om. Går och väntar på mensen, men det tar nog två veckor till innan den dyker upp. Läser i alla fall en massa andra IVF-bloggar och tänker på att det finns så många där ute som kämpar på i tysthet. Tur att internet finns för att skapa en känsla en gemenskap. :)