Vecka 26+1: Hydronefros

På förra veckans läkarkontroll fick jag tyvärr ett lite jobbigt besked. Under ultraljudet såg doktorn att det var urin i bebisens ena njure (tror det var den högra men minns inte riktigt). Tydligen är detta inte normalt, utan ett tecken på en blockering eller en klaff som inte fungerar som den ska i njuren. Normalt sett ska allt urin rinna vidare ner i urinblåsan. Detta tillstånd heter hydronefros. Detta är tydligen ett problem som nästan enbart uppkommer hos pojkar och hittas hos ca 1% av fostren/bebisarna. Förhoppningsvis växer det bort av sig självt innan eller efter födseln, annars går det att åtgärda med en operation. Doktorn sa att det kommer att följas upp med ett ultraljud efter födseln, och innan dessa kan vi väl inte göra så mycket egentligen.

På en gång när jag fick veta blev jag naturligtvis orolig och funderade en massa på vad detta kommer att innebära. Att prata med min man och mamma om det, och att leta information på nätet har hjälpt en hel del. Nu är det bara att hålla tummarna att han inte kommer behöva någon operation i framtiden och att inget annat är fel.... Det känns inte lika farligt längre och vi kan ju som sagt inget göra tills vår lilla älskling är född.

Vecka 34+6: Känns bättre

Nu känns det mycket bättre än det gjorde efter tisdagens läkarbesök som skämde upp mig rejält. Jag har insett att det läkaren sa inte betyder att jag kommer föda vilken dag som helst nu, men att den här bebisen ju faktiskt ska ut förr eller senare. Igår hade jag nog två sammandragningar på hela dagen, så det verkar ju inte direkt öka i någon dramatisk takt.

Jag har räknat med att jag kommer gå över tiden, dels för att jag är förstföderska och dels för att min mamma gick över tiden typ två veckor när hon väntade mig. När sen doktorn började prata om värkar och för tidigt födda barn blev det nästan kortslutning i min hjärna. Det hon sa passade liksom inte in i min föreställningsvärld. Nu har jag hunnit smälta det hela och kommit fram till att det inte spelar så stor roll när krabaten bestämmer sig för att lämna livmodern. Han är ju nästan färdigbakad där inne redan och det ska faktiskt bli skönt att få tillbaka sin egen kropp igen. Sen om han kommer om två veckor eller om sju veckor det får vi helt enkelt vänta och se.

Orolig

Jag känner mig lite orolig efter mitt läkarbesök tidigare idag. Om inte doktorn hade sagt en viss sak så hade jag nog tänkt och trott att allt var som det ska. Att man får sammandragningar i slutet av graviditeten är väl inget konstigt och att man ska ta medicin för att lugna ner det hela känns ju inte heller så märkligt, trodde jag. Men när hon började prata om att alla barn som föds mer än tre veckor innan BF räknas som för tidigt födda, då blev jag allt lite stressad. Varför sa hon så? Hjälp! Jag är inte redo för detta ännu.

Doktorn sa i alla fall till slut att jag ska komma tillbaka på nästa kontroll om två veckor, fast om det inte blir bättre med sammandragningarna och värken innan dess så ska jag höra av mig. Detta borde hon väl inte ha sagt om hon trodde att förlossningen var väldigt nära förestående?

En sak som stressar mig lite extra just nu är att min kära man troligtvis ska iväg med jobbet, till ett annat land, hela nästa vecka. Tidigare har jag tänkt att det väl är helt ok att han åker iväg, även om jag inte varit jätteglad över det. Nu känns det genast mycket jobbigare att inte ha honom hemma om förlossningen skulle sätta igång tidigare än beräknat. Jag trivs bra här i Tyskland, men såna här gånger känns det väldigt jobbigt att inte ha sin familj nära. Jag har ju vänner och bekanta här som ställer upp om det skulle vara något, men det är inte riktigt samma sak.

Förhoppningsvis gör allt detta att man kära man vill prata om förlossningen och hur jag/vi vill ha det då. Jag har försökt få till detta samtal ett tag, men han undviker det hela tiden. Dags för honom att vakna upp och inse att ett plus ett snart är tre!

Något som känns bra är i alla fall att vi fick skötbordet på plats i helgen och att jag har börjat tvätta alla bebisfiltar, lakan, kläder etc. Kanske det är dags att köpa blöjor, tvättlappar mm och göra sig helt redo utifall...

Vecka 26+4: Katastroftankar

Det har hänt en del saker runt mig på sista tiden som gjort att jag tänker katastroftankar om min graviditet och vår kära lilla krabat i magen. Det finns ju absolut ingen faktiskt anledning för mig att tro att allt kommer gå annat än bra. Jag mår bra, bebisen mår bra sist vi var på kontroll och han rör på sig som han brukar. Men ändå...ibland är det lätt att tankarna far iväg till förbjudet område och jag börjar oroa mig.

En kompis syster är gravid i ungefär samma vecka som jag och ligger nu inlagt på sjukhus med en tumör. Det verkar inte vara cancer som tur är, men tumören måste ändå bort snart för att den påverkar hennes hälsa väldigt negativt. De vill dock vänta ut operationen någon vecka så att bebisen har en bättre chans till en bra start i livet.

En annan kompis syster har precis fött en liten dotter alldeles för tidigt. Systern fick havandeskapsförgiftning och de var tvungen att förlösa henne i vecka 29. Deras lilla dotter väger bara drygt ett kilo nu och alla hoppas förstås att både mamma och dotter ska återhämta sig på bästa sätt.

Sen finns det ju flera bloggare som jag följer som också har det tufft på olika sätt i sina graviditeter. (Kram på er!)

Ibland blir det bara för mycket med allt detta runt omkring. Nu ska jag ta lite påskledigt och bara försöka slappna av och må bra. Trevlig påsk!

Vecka 8+4: Snart är det dags för domen

Tidigare i veckan mådde jag väldigt dåligt, mentalt, för jag var helt övertygad om att vårt lilla embryo inte lever längre. Igår skärpte jag till mig och tänkte att jag minsann är gravid tills motsatsen är bevisad. Livet blir inte lättare av att jag går runt och tar ut dåliga saker (som kanske inte inträffar) i förskott. Det gick faktiskt rätt så bra att tänka på annat igår.

Om några timmar är det så dags för mitt besök hos gynekologen och vårt andra VUL den här graviditeten.  Det känns som jag ska dit och få en dom. Tyvärr kan inte mannen följa med då han måste jobba, men jag hoppas hoppas att allt går bra. Tack för era hållna tummar!

Obehag efter sex

Jag har funderat lite på om jag skulle publicera det här inlägget eftersom det känns ganska personligt, men samtidigt vill jag dokumentera den här resan här på bloggen med både bra och dåliga sidor av verkligheten.

Igår fick jag i alla fall en så otroligt obehaglig känsla efter att vi hade haft sex. Jag fick ont i magen och det kändes som kramp i livmodern. Det tog ca 20-30 minuter innan det kändes helt bra igen och jag blev riktigt orolig. När jag reste mig upp för att gå in till badrummet blev jag yr och trodde nästan jag skulle svimma. Som tur var kom det inget blod eller konstiga flytningar efteråt, så jag antar att kroppen fick en liten chock av att pumpande och skumpande. ;) Och yrseln kanske kan bero på att det var mycket blod i kroppens nedre regioner och inte i huvudet.

Efter det här gick över igår så har jag mått helt bra, men jag tror vi ska ta det lite mer försiktigt framöver för att slippa råka ut för samma sak igen. Är det någon annan som varit med om något liknande?

Dagen efter

Ojojoj! Det har börjat sjunka in att jag faktiskt är gravid, lite grann i alla fall. Det känns så konstigt och helt oväntat att jag för första gången någonsin fick ett plus på graviditetstestet igår. Efter drygt 2,5 år av försök och betydligt längre längtan efter ett barn är vi äntligen på gång. Jag inser också att vi är otroligt tursamma som fick ett plus på första IVF-försöket. Det är så många som kämpar och försöker länge, länge innan de lyckas.

En annan sak som naturligtvis slagit mig, även om jag inte vill tänka på det för mycket, är att ett positivt graviditetstest är långt ifrån samma sak som att ett frisk barn automatiskt kommer till oss efter nio månader. Det är långt tid kvar av graviditeten och massor kan gå fel. Jag ska i alla fall försöka tänka positivt och tro och hoppas på det bästa. Jag gjorde det inför och genom IVF:en och det gick ju bra. ;) Hur som helst, tycker jag aldrig man ska ta ut något dåligt i förskott. Det gör inte att det känns mindre hemskt om det dåliga faktiskt inträffar.

Det är så skönt att ha bloggen att ventilera sina tankar på och att dela glädjen med andra. Egentligen vill jag basunera ut för hela världen om vår lycka (hmm, det kanske jag redan gjord iom bloggen... ;) men samtidigt vill vi ju vänta med att berätta för så många innan det är mer säkert. De enda som vet om det positiva resultatet, förutom jag och min man, är mina föräldrar samt min svägerska. De har vetat om att vi gjorde IVF nu och då känns det naturligt att också dela med sig hur det gick. Jag har också två vänner som känner till IVF:en så jag får nog berätta för dem med i nästa vecka, för jag tror de kommer undra.

Ruvardag 15: testdag

Idag är det testdag. Äntligen!!

Jag vakande redan kl 05 och var tvungen att kolla om det hade kommit något blod i trosorna. Det hade det som tur var inte. Jag hade en hemsk dröm där jag vaknade upp och hela sängen var nerblodad med mensblod. Lyckligtvis var det bara en dröm. Sen kunde jag somna om några timmar till.

Lite senare ska ni få veta resultatet av testet! Pirrigt!

Ruvardag 13: Det börjar bli pirrigt nu

Ojoj, bara två dagar kvar till testdag nu och det börjar kännas pirrigt. Kommer jag ens våga gå på toa de här sista dagarna? Tänk om det är blod på pappret helt plötsligt...

Mina symptom är fortsatt lite öm i brösten, typ mensvärk emellanåt (mest på kvällarna) och förstoppning.

Nu ska jag fortsätta semestra och försöka njuta av ledighet med min härliga familj. Håll tummarna för mig nu!

Ruvardag 6 - Något är på gång

Hmmm, det är något på gång i min livmoder. Jag har börjat känna en aning till värk i nedre delen av magen. Det känns lite som mensvärk men det gör inte ont, mest lite obehag.

Om jag ska vara negativ så känns det lite som jag brukar känna ca en vecka innan mens.
Om jag ska vara positiv så kanske det är embryot som hör sig hemmastatt.

Ååååh vad jag hatar att vänta! Varför måste jag vänta en dryg vecka till med att testa eller få mensen?!

Sista sprutan tagen och nu kommer känslorna

Så, nu är sista sprutan tagen! Ovitrellesprutan såg lite läskig ut först men den visade sig vara rätt så snäll. Det sved inte det minsta av den och så var den färdigblandad och lätt att hantera.

Annars verkar det vara en helt underbar sommarkväll ute...som jag missat. Jag önskar att jag bara kunde slappna av och njuta av sommaren och livet. Tyvärr klarar jag inte av att tänka på annat än IVF och möjligheten att äntligen, äntligen få ett litet embyo insatt i min livmoder snart. Mina gravida vänner klagar på att de är så himla trötta, men det är jag med. Vem får jag klaga inför? Jag är fysiskt och mentalt utmattad av min starka längtan efter ett barn och den ständiga fruktan att den drömmen inte ska bli sann. Jag försöker vara stark och tänka positivt, men jag orkar inte hela tiden.

Att sova på saken hjälper förhoppningsvis! Om inte annat så är vi i alla fall några timmar närmre äggplock när jag vaknar imorgon. ;) Godnatt!

Empty arms

Jag har känt mig så glad och peppad sen besöket på kliniken i onsdags. Ända tills nu. Jag tittade på den här vackra videon, fällde några tårar, och blev påmind om hur svårt livet känts ibland under de senaste åren och säkert även kommer kännas framöver. Chansen att det första försöket ska gå bra är ju inte så väldigt stor, men jag kommer inte sluta hoppas och tro att det kommer gå vägen för oss. Även om jag förstår att besvikelsen kommer vara överdjävlig om det inte fungerar, så kan jag inte tänka på det redan nu.