Dagen efter

Ojojoj! Det har börjat sjunka in att jag faktiskt är gravid, lite grann i alla fall. Det känns så konstigt och helt oväntat att jag för första gången någonsin fick ett plus på graviditetstestet igår. Efter drygt 2,5 år av försök och betydligt längre längtan efter ett barn är vi äntligen på gång. Jag inser också att vi är otroligt tursamma som fick ett plus på första IVF-försöket. Det är så många som kämpar och försöker länge, länge innan de lyckas.

En annan sak som naturligtvis slagit mig, även om jag inte vill tänka på det för mycket, är att ett positivt graviditetstest är långt ifrån samma sak som att ett frisk barn automatiskt kommer till oss efter nio månader. Det är långt tid kvar av graviditeten och massor kan gå fel. Jag ska i alla fall försöka tänka positivt och tro och hoppas på det bästa. Jag gjorde det inför och genom IVF:en och det gick ju bra. ;) Hur som helst, tycker jag aldrig man ska ta ut något dåligt i förskott. Det gör inte att det känns mindre hemskt om det dåliga faktiskt inträffar.

Det är så skönt att ha bloggen att ventilera sina tankar på och att dela glädjen med andra. Egentligen vill jag basunera ut för hela världen om vår lycka (hmm, det kanske jag redan gjord iom bloggen... ;) men samtidigt vill vi ju vänta med att berätta för så många innan det är mer säkert. De enda som vet om det positiva resultatet, förutom jag och min man, är mina föräldrar samt min svägerska. De har vetat om att vi gjorde IVF nu och då känns det naturligt att också dela med sig hur det gick. Jag har också två vänner som känner till IVF:en så jag får nog berätta för dem med i nästa vecka, för jag tror de kommer undra.