Empty arms

Jag har känt mig så glad och peppad sen besöket på kliniken i onsdags. Ända tills nu. Jag tittade på den här vackra videon, fällde några tårar, och blev påmind om hur svårt livet känts ibland under de senaste åren och säkert även kommer kännas framöver. Chansen att det första försöket ska gå bra är ju inte så väldigt stor, men jag kommer inte sluta hoppas och tro att det kommer gå vägen för oss. Även om jag förstår att besvikelsen kommer vara överdjävlig om det inte fungerar, så kan jag inte tänka på det redan nu.