Vecka 32+2: Tankar kring kejsarsnitt

Att det troligtvis blir ett planerat kejsarsnitt som avslut på den här graviditeten känns tudelat. På ett sätt är jag glad att förlossningen kommer ske kontrollerat, och att jag slipper riskera att värkarbetet påbörjas men att ingen bebis kommer ut och det blir ett oplanerat snitt den här gången också. Dessutom kan vi planera in barnvakt och pappaledighet på ett bättre sätt. 

Å andra sidan känns det som en besvikelse. Dels för att jag vet att återhämtningen är lång. Först 5 dagar på sjukhus och sen flera veckor hemma med minskad rörlighet och smärta medan snittet läker. Jag kommer troligtvis inte kunna lyfta min första son som nu väger nästan 11 kg och vara tvungen att vara försiktig så han inte t.ex. sparkar mig i magen. 

Dels känns det som en besvikelse eftersom jag kommer gå miste om upplevelsen att föda vaginalt. Det är ju så jag kom till världen och alltid föreställt mig att jag också ska föda mina barn. Det känns ledsamt att inte få uppleva detta. 

Viktigast är förstås att jag och bebisen mår bra och är det genom ett kejsarsnitt så må det vara så.