För bra för att vara sant

Besöket hos gynekologen började med att hon klämde och kände på magen att livmodern växt till sig sedan förra besöket. Bra! Det kändes så overkligt när hon sen fick upp livmodern med embryot på skärmen. Jag tänkte, Jaaaa det finns en liten bebis där inne! Men hon letade runt flera gånger med ultraljudsstaven och sa snart att det tyvärr inte var något hjärta som slog. Jag trodde nog att hon skulle hitta det till slut, men det gjorde hon inte så det var bara att kliva ner från gynstolen och sätta på mig kläderna igen. Helt ofattbart kändes det och känns fortfarande. Att ena stunden se sitt lilla knyte och sen andra stunden få alla ens framtidsdrömmar raserade. Det var helt enkelt för bra för att vara sant att vi skulle lyckas få ett barn på första IVF-försöket.

Missed abortion eller fördröjt missfall är det som drabbat oss. Embyot har slutat växa i början av 8:e veckan (för ca en vecka sedan) men kroppen har inte fattat det än, och därför har jag inte fått någon blödning och känner mig fortfarande gravid.

För att komma vidare nu rent praktiskt så ska jag få göra en skrapning senare i veckan. De snälla sköterskorna hos gynekologen ringde upp ett lämpligt sjukhus på en gång och bokade in en tid åt oss. På onsdag förmiddag ska jag dit för en undersökning och då får jag även veta tiden för skrapningen, men det blir någon gång på torsdag. Jag kommer få någon typ av bedövning, men jag hoppas jag slipper sövas. Efter att skrapningen är gjord ska jag tillbaka till gynekologen för kontroll efter en vecka.

Sen vet jag inte hur lång tid man måste vänta på att få göra IVF igen. Eller FET (frozen embryo transfer) är det ju egentligen, för vi har ju 5 stycken befruktade ägg i frysen. Vi får väl se när vi känner oss mentalt redo för att sätta igång med denna cirkus igen också, men just nu känner vi båda att vi vill försöka igen så snart det går.

Nu vet jag inte om jag bara ska bryta ihop totalt eller om jag ska försöka hålla ihop och tänka framåt.