Även om jag inte är gravid längre så får jag tydligen inte sova på nätterna. Har varit vaken sen innan kl 3, ska göra ett nytt försök att sova efter jag skrivit klart detta inlägg. Den dåliga sömnen kanske i och för sig kan bero på att jag inte gjorde annat än att slumra och vila hela förmiddagen och större delen eftermiddagen också...
Allt gick i alla fall bra på sjukhuset igår. Personalen var väldigt trevlig och alla pratade engelska med mig (fick lära den ena sköterskan några användbara ord bara ;). Själva skrapningen vet jag inget om eftersom jag var sövd, men läkaren sa att allt gick bra och att de inte kunde se med blotta ögat någon anledning till missfallet. Efteråt blödde jag en del när jag låg och vaknade till efter narkosen och hade som mensvärk i magen. Efter ett härligt ;) dropp med smärtstillande så försvann värken och blödningen minskade.
Sen jag kom hem så har jag knappt blött något alls och inte haft någon värk heller. Jag som laddat upp med både värktabletter och ett stort lager med bindor! Läkaren sa att blödningen kan pågå 4-14 dagar och när det slutat blöda är det bara att leva som vanligt. Jag får väl vänta och se om det blir något bakslag idag, men jag ska nog ta det lite extra lugnt för säkerhetsskull.
Min underbara man var ett bra stöd för mig igår. Först lämnade han av mig på morgonen och sen hämtade han upp mig när allt var klart. Jag tyckte han lika gärna kunde jobba tiden däremellan, istället för att sitta i kafeterian på sjukhuset och vänta. Sen bjöd han mig på lunch på stan och passade upp på mig hemma hela eftermiddagen och kvällen. :) Tack älskling!
Innan jag rullades iväg till operationssalen sände jag en lite tanke till det liv som aldrig blev, men annars kände jag mig faktiskt aldrig särskilt ledsen. Det gick mycket lättare än vad jag hade förväntat mig innan. Jag tror det beror på att vi försöker blicka framåt och ta till oss av vad läkarna har sagt. Ett missfall är helt normalt (om än väldigt ledsamt och tråkigt) och att vi ska se det positivt att vi faktiskt lyckats bli gravida. Jag har inte brutit ihop totalt mer än i måndags efter att vi fick beskedet, men jag tror att sorgen över detta lilla liv som inte blev läggs ihop med den sorg vi redan känner över att vara ofrivilligt, oförklarligt barnlösa. Den sorgen vi känner över att inte kunna vara den familj vi vill vara och leva det livet vi längtar efter är tyngre att bära vissa dagar än andra.
Sammanfattningsvis så gick skrapningen över förväntan både emotionellt och fysiskt. Hoppas jag inte framstår som någon isdrottning utan känslor, men jag mår oftast bättre om jag försöker se mer praktiskt på saker och ting, och inte gräver ner mig och ältar allt dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar