Fortsätter blöda

Okej, det här kanske inte är så intressant för andra, men jag tänkte att det ändå kan vara bra att skriva ner för min egen del. Den här bloggen har blivit min IVF-dagbok och jag hoppas verkligen att Blogger aldrig slarvar bort innehållet.

Hursomhelst så blöder jag fortfarande efter skrapningen. Det märkliga är att de flesta dagar är det knappt någonting, men igår så blödde jag rejält. Nästan som en vanlig mens. Idag är det tillbaka som det varit innan, bara lite, lite gammalt blod är det likadant som igår. Det har gått två veckor nu och det finns väl risk att det håller på så här några veckor till. Jag vill gärna att det ska sluta blöda snart för det finns ju vissa saker jag inte får göra tills det slutat blöda: bada, ha sex... Ja, ni fattar. ;)

Planering inför FET1

Jag är på tillfälligt besök i Sverige just nu, så idag passade jag på att besöka kliniken. Jag träffade en sköterska som berättade lite om hur behandlingen inför FET går till och så fick jag en behandlingsplan. Jag fick även nya recept på mediciner: Progynon (tabletter) och Progesteron (vagitorier) som jag ska ta när vi sätter igång.

Nu är det "bara" att vänta på när mensen kommer igång igen. Jag blöder fortfarande en del efter skrapningen så det tar säkert ett tag till innan kroppen är tillbaka till sin vanliga status igen. Jag som har så dåligt tålamod får helt enkelt hitta något annat att fokusera på ett tag. Mensen kommer säkert inte förrän i slutet av september så det finns risk att jag kommer bli tokig av att vänta. ;) Men med tanke på att vi redan väntat i tre år på ett barn så ska jag väl kunna stå ut ytterligare en månad eller två...och sen förhoppningsvis nio månader till.

Eftersom det gått så bra för Elle och hennes man på deras FET (grattis igen!) så känner jag mig extra taggad just nu. Klart det kommer gå bra för oss också den här gången!

Kontroll hos gynekologen

Nu har jag precis kommit hem efter en kontroll hos gynekologen, en vecka efter skrapningen. Livmodern har dragit ihop sig, slemhinnan såg bra ut men jag hade fortfarande en del blod kvar där inne. Tyvärr hade de inte fått något svar från labbet än om de hade hittat någon anledning till missfallet.

Jag fick också lämna blodprov så de kan kontrollera att graviditetshormonerna sjunker. Om två veckor kanske jag ska tillbaka och lämna ett nytt blodprov för att se att hormonnivåerna är nere på normalt igen. Jag tycker det känns lite överdrivet, har inte hört att man gör detta i Sverige. Det känns lite ibland som att privat sjukvård gärna vill krama ur så mycket pengar som möjligt från en.

Tålamod är inte min starka sida och jag hatar att vänta, så jag fungerar bäst om jag kan sätta upp olika delmål. Dessutom känns ens problem mycket mindre om man kan dela upp dem i mindre delar. Målet att få ett levande, friskt barn känns så stort och långt borta ibland. Så nästa delmål är nu ett besök på kliniken i Sverige nästa vecka för att få schema och nya recept. Efter det är det första mensen som vi ska vänta på och sen är det förhoppningsvis dags att börja med tabletterna inför FET. :)

Det kom blod till slut

Jag har inte blött någonting sen jag lämnade sjukhuset efter skrapningen i torsdags, förrän nu. Jag hade förväntat mig att det skulle fortsätta blöda direkt men det kanske tar några dagar för kroppen att fatta vad som hänt och stöta ut slemhinnan... eller vad det nu är. Jag har haft som mensvärk igår och idag, så egentligen är det väl inte så konstigt att det blöder. På torsdag ska jag tillbaka till min gynekolog på kontroll så då får jag förhoppningsvis höra att allt är normalt. :)

Samtal med kliniken

Nu har jag precis ringt ett lite jobbigt men ändå hoppingivande samtal till vår IVF-klinik som precis öppnat efter semesterstängning. Det kändes förstås tufft att berätta om missfallet och avboka tiden för VUL (nu på fredag) som jag fick när jag plussade i juli. Sköterskan var jättesnäll och förstående och tyckte det var väldigt tråkigt det som hänt. 

Nu ska vi istället blicka framåt mot vårt första frysförsök. En hel menstruation ska passera innan vi kan sätta igång. Sköterskan sa att det kan ta lite längre tid än en normal menstruationscykel för mensen att komma första gången efter en skrapning, men att man sen kan göra ett försök i andra cykeln. Men jag tyckte ändå det lät betydligt bättre än den tyska läkaren som rekommenderade att man väntar minst 3 cykler innan man försöker bli gravid igen. 

Så första steget är nu att jag ska till kliniken nästa vecka när jag ändå är i Sverige. Då ska jag få ett schema och recept för tabletterna som krävs inför vårt första FET (frozen embryo transfer). Andra steget är att jag hör av mig till kliniken när första mensen kommit, och sen är det förhoppningsvis bara att sätta igång. :) 

Allt beror förstås på hur lång tid det tar för mensen att komma igång, men i mitten av oktober borde det vara dags för vårt första FET. Får se om min uträkning håller i sig.  

När kan man försöka igen?

Gynekologen på sjukhuset sa att man bör vänta 3 menstruationer innan man försöker bli gravid igen. Och hur lång tid det tar innan första menstruationen kommer igång är olika, 2-4 veckor brukar det ta. Jag ska kontakta IVF-kliniken när de öppnar igen efter semesterstängningen nästa vecka, och höra vad de har för regler. Om vi ska vänta 3-4 månader till kanske vi inte hinner göra något FET i år. :( Jag som har så dåligt tålamod och hatar att vänta!

Är det någon som vet hur snart man kan göra IVF/FET efter missfall?

Jag drömde i natt...

... att jag övergivit ett barn och jag var tvungen att hitta det igen. Det var jättejobbigt att köra runt i bil en regnig kväll och leta efter det här barnet, men till slut hittade jag det. Hmmm, vet inte vad det här betyder, om något, men känslan när jag vaknade upp från drömmen var i alla fall att jag övergivit mitt eget lilla barn på sjukhuset i torsdags. :( Tyvärr kommer det lilla knyttet aldrig tillbaka till oss, men förhoppningsvis kan ett annat barn hitta in i vårt liv på något vis.

Magen har dragit ihop sig

Oj, det gick fort. Min lilla bula på magen har försvunnit helt i natt och nu har jag som en liten grop mellan blygdbenet och naveln. Ser lite konstigt ut men jag antar att det är livmodern som dragit ihop sig. Det som putar ut på magen nu får jag nog träna bort istället. ;)

Skrapningen gick över förväntan

Även om jag inte är gravid längre så får jag tydligen inte sova på nätterna. Har varit vaken sen innan kl 3, ska göra ett nytt försök att sova efter jag skrivit klart detta inlägg. Den dåliga sömnen kanske i och för sig kan bero på att jag inte gjorde annat än att slumra och vila hela förmiddagen och större delen eftermiddagen också...

Allt gick i alla fall bra på sjukhuset igår. Personalen var väldigt trevlig och alla pratade engelska med mig (fick lära den ena sköterskan några användbara ord bara ;). Själva skrapningen vet jag inget om eftersom jag var sövd, men läkaren sa att allt gick bra och att de inte kunde se med blotta ögat någon anledning till missfallet. Efteråt blödde jag en del när jag låg och vaknade till efter narkosen och hade som mensvärk i magen. Efter ett härligt ;) dropp med smärtstillande så försvann värken och blödningen minskade.

Sen jag kom hem så har jag knappt blött något alls och inte haft någon värk heller. Jag som laddat upp med både värktabletter och ett stort lager med bindor! Läkaren sa att blödningen kan pågå 4-14 dagar och när det slutat blöda är det bara att leva som vanligt. Jag får väl vänta och se om det blir något bakslag idag, men jag ska nog ta det lite extra lugnt för säkerhetsskull.

Min underbara man var ett bra stöd för mig igår. Först lämnade han av mig på morgonen och sen hämtade han upp mig när allt var klart. Jag tyckte han lika gärna kunde jobba tiden däremellan, istället för att sitta i kafeterian på sjukhuset och vänta. Sen bjöd han mig på lunch på stan och passade upp på mig hemma hela eftermiddagen och kvällen. :) Tack älskling!

Innan jag rullades iväg till operationssalen sände jag en lite tanke till det liv som aldrig blev, men annars kände jag mig faktiskt aldrig särskilt ledsen. Det gick mycket lättare än vad jag hade förväntat mig innan. Jag tror det beror på att vi försöker blicka framåt och ta till oss av vad läkarna har sagt. Ett missfall är helt normalt (om än väldigt ledsamt och tråkigt) och att vi ska se det positivt att vi faktiskt lyckats bli gravida. Jag har inte brutit ihop totalt mer än i måndags efter att vi fick beskedet, men jag tror att sorgen över detta lilla liv som inte blev läggs ihop med den sorg vi redan känner över att vara ofrivilligt, oförklarligt barnlösa. Den sorgen vi känner över att inte kunna vara den familj vi vill vara och leva det livet vi längtar efter är tyngre att bära vissa dagar än andra.

Sammanfattningsvis så gick skrapningen över förväntan både emotionellt och fysiskt. Hoppas jag inte framstår som någon isdrottning utan känslor, men jag mår oftast bättre om jag försöker se mer praktiskt på saker och ting, och inte gräver ner mig och ältar allt dåligt.

Extra läkarkontroll inför skrapning

Tack för era fina kommentarer! Det värmer verkligen att veta att ni tänker på oss. Det är lite märkligt det här med bloggar, att man lämnar ut sitt liv till okända människor och skapar en gemenskap. :) Förutom här på bloggen så har jag bara berättat för min mamma än så länge om missfallet, men jag ska försöka samla lite krafter idag att berätta för mina två vänner som känner till graviditeten. Det blir bara så mycket mer påtagligt och på riktigt när man måste säga det rakt ut.

Idag på morgonen var vi på sjukhuset för en extra kontroll samt förberedelser inför morgondagens ingrepp. Först fick vi träffa narkosläkaren som berättade att jag kommer bli sövd, men bara under en ganska kort stund som själva skrapningen tar, ca 15 minuter. Jag är inte så pigg på att bli sövd, men jag antar att fördelen med att bli sövd är att jag slipper vara medveten om vad de gör och vad de får ut ur kroppen.

Sen träffade vi en väldigt vänlig gynekolog som berättade en massa om missfall, skrapning och vad som händer och hur jag mår efteråt. Dessutom gjorde hon en gynundersökning av mig, där vi fick se igen att det inte finns något hjärta som slår och inget blod som strömmar genom den lilla kroppen. :*( En patolog kommer att undersöka fostret efteråt, men troligtvis kommer de inte hitta någon orsak till missfallet. De kollar dock inte efter kromosomfel. Hon sa att även om de skulle hitta en anledning till missfallet så är det inget som säger att det kommer påverka en framtida graviditet. En eller två missfall är helt normalt... Det kändes verkligen bra att få träffa henne och prata en stund. Dock är det inte hon som ska genomföra ingreppet utan det var någon Doktor Professor Nånting...

Efter allt detta fick vi gå ner till avdelningen där jag ska ligga i morgon. Vi ska komma in på morgonen kl 8 och sen får jag troligtvis åka hem tidig eftermiddagen om allt går bra. Jag måste fasta från midnatt, men måste dock kliva upp vid 5-tiden och ta en tablett som ska mjuka upp livmoderhalsen. Sen skulle jag ha med mig något att äta tills när jag vaknar upp efter ingreppet. De bjuder bara på något att dricka på sjukhuset.

Eftersom vi är i Tyskland nu och jag knappt pratar någon tyska, var jag lite rädd att personalen på sjukhuset inte skulle kunna prata engelska. Idag gick det bra med alla förutom nakosläkaren som var rätt kass, så jag hoppas det kommer lösa sig imorgon också. Man känner sig extra utlämnad av att vara i ett främmande land i en sån här situation, särskilt när man kanske inte kan göra sig förstådd ordentligt.

För bra för att vara sant

Besöket hos gynekologen började med att hon klämde och kände på magen att livmodern växt till sig sedan förra besöket. Bra! Det kändes så overkligt när hon sen fick upp livmodern med embryot på skärmen. Jag tänkte, Jaaaa det finns en liten bebis där inne! Men hon letade runt flera gånger med ultraljudsstaven och sa snart att det tyvärr inte var något hjärta som slog. Jag trodde nog att hon skulle hitta det till slut, men det gjorde hon inte så det var bara att kliva ner från gynstolen och sätta på mig kläderna igen. Helt ofattbart kändes det och känns fortfarande. Att ena stunden se sitt lilla knyte och sen andra stunden få alla ens framtidsdrömmar raserade. Det var helt enkelt för bra för att vara sant att vi skulle lyckas få ett barn på första IVF-försöket.

Missed abortion eller fördröjt missfall är det som drabbat oss. Embyot har slutat växa i början av 8:e veckan (för ca en vecka sedan) men kroppen har inte fattat det än, och därför har jag inte fått någon blödning och känner mig fortfarande gravid.

För att komma vidare nu rent praktiskt så ska jag få göra en skrapning senare i veckan. De snälla sköterskorna hos gynekologen ringde upp ett lämpligt sjukhus på en gång och bokade in en tid åt oss. På onsdag förmiddag ska jag dit för en undersökning och då får jag även veta tiden för skrapningen, men det blir någon gång på torsdag. Jag kommer få någon typ av bedövning, men jag hoppas jag slipper sövas. Efter att skrapningen är gjord ska jag tillbaka till gynekologen för kontroll efter en vecka.

Sen vet jag inte hur lång tid man måste vänta på att få göra IVF igen. Eller FET (frozen embryo transfer) är det ju egentligen, för vi har ju 5 stycken befruktade ägg i frysen. Vi får väl se när vi känner oss mentalt redo för att sätta igång med denna cirkus igen också, men just nu känner vi båda att vi vill försöka igen så snart det går.

Nu vet jag inte om jag bara ska bryta ihop totalt eller om jag ska försöka hålla ihop och tänka framåt.

Det fanns inget hjärta som slog för oss idag

Vet inte riktigt om jag tagit in det än, det gynekologen berättade för 1,5 timme sedan, att jag har ett litet embryo i magen som slutade växa för cirka en vecka sedan och som inte har något litet hjärta som slår längre.

Jag kan inte riktigt sätt ord på alla känslor just nu, men att säga att det känns fördjävligt är ingen överdrift.

Lite nervösa

Just nu tror jag vi båda är lite nervösa. I morgon förmiddag ska vi till gynekologen igen och bl.a. göra ett VUL. Förhoppningsvis ska vi få se ett litet hjärta som pickar där inne i magen. Det ska bli så spännande! Tankarna finns förstås att tänk om hon inte hittar något pickande hjärta imorgon...hur sjutton överlever vi det?! Men det är inget vi talar högt om här hemma, både försöker vara positiva och hoppas på det bästa.

Vecka 9 (8+1) - månad 3!

Vecka 9  (Från Familjeliv.se)


Kroppen: Tandköttet blir uppmjukat och kan därför bli mer lättblödande, var därför extra noga med tandborstningen. Olika graviditetshormoner påverkar dig, man kan fortfarande känna sig trött och illamående, men det brukar gå över om några veckor. En del kvinnor har små blödningar tidigt under graviditeten, det är inte ovanligt att det sker när mensen brukade komma. Det kan bero på alla hormonförändringar och på att slemhinnorna i kroppen blöder lättare när man väntar barn. Om blödningen skulle göra ont ska du söka hjälp.

Embryot: Embryot är nu stort som jordgubbe, cirka tre centimeter och fötterna är cirka två millimeter stora. Halsen tar form och käkarna är färdigutvecklade. Munhåla och näsa förenas, öron och näsa kan nu ses och ansiktet börjar totalt sett få mänskliga drag. Känseln utvecklas och embryot kan redan nu få hicka ibland.

Egna noteringar: Illamåendet har blivit mer påtagligt den senaste tiden. Oftast är det bara en obehagskänsla som kommer och äter jag något litet då, så går det över. Jag ha en påse med mandlar i handväskan som är helt perfekt att knapra lite från när illamåendet kommer över mig. Vikten ligger ganska stabilt runt 60 kg - 60,4 kg stod vågen på igår morse men då var jag rätt så förstoppad. :(

Om det här med sömn...

Nu sitter jag här igen, vaken tidigt på morgonen när jag egentligen borde sova lite till. Om det gick. I vanliga fall (ogravid) så är det optimala för mig att sova 8,5 timme. Då är jag skönt utvilad när jag vaknar och mår som bäst. Om jag bara lägger mig i tid brukar det inte vara några problem att sova denna mängd. 

I natt har jag sovit 5-5,5 timme och nu är jag klarvaken om än inte superpigg. Jag skulle gärna sova några timmar till, men det är stört omöjligt att somna om igen. Jag behöver några fler timmars sömn, annars kommer jag vara supertrött på dagen. Så här har det varit på nätterna de senaste veckorna. Jag vaknar någon gång vid kl 3-4-5 och är vaken ca 2 timmar innan jag lyckas somna om igen, ofta obekvämt på soffan.

Jag är ofta kissnödig när jag vaknar så jag testade igår att kissa en sista gång precis innan det var dags att släcka lampan och sova, för att se om det gör att jag får sova längre. Idag vaknade jag kl 5, lite senare än vanligt, men var inte särskilt nödig när jag vaknade och nu är jag lika vaken ändå. 

Jag antar att detta är kroppens sätt att vänja mig vid livet med en liten bebis, med oregelbundna och korta sovperioder. Jag pratade med en kompis som är gravid i v23 (andra barnet) och det håller på på samma sätt för henne. Hon lugnade (?) mig genom att berätta att det i alla fall inte blir värre förrän precis i slutet av graviditeten. 

Jaha ja... vad ska jag göra nu då? Det blir väl till att surfa runt lite på nätet innan jag kan försöka somna om här på soffan. Jag vill ju inte väcka mannen, annars hade det kanske varit en bra idé att utnyttja den vakna tiden till att städa lite. ;)

Vecka 8 (7+2)

Vecka 8 (Från Familjeliv.se)

Kroppen: Nu växer livmodern och storleken kan jämföras med en apelsin. Det är vanligt att man måste kissa mycket oftare än normalt. All glatt muskulatur, det vill säga sådana muskler som du inte kan styra, som livmodern, blodkärlen och tarmarna, blir slappare. Det kan göra att du får förstoppning. Risken för åderbråck, hemorrojder och urinvägsinfektioner ökar också. Om du drabbas när du är gravid är det viktigt att du får behandling tidigt.

Embryot: Embryot är nu omkring 25 millimeter. Fingrar och tår kan ses tydligt men är fortfarande täckta med simhud. Överläppen skapas samt nästippen. Hjärtkonstruktionen är nu utvecklad och slår med 150 slag i minuten, det vill säga dubbelt så fort som hos en vuxen.

Egna noteringar: Jag är uppe och kissar nästan varje natt nu, ibland går det bra att somna om, ibland är det omöjligt. Mannen har noterat att jag är mycket varmare än vanligt, han tycker jag är som en liten kamin vid hans sida i sängen. Min morgontemperatur är faktiskt drygt en halv grad högre än tidigare. Förstoppning är fortfarande ett problem, men annars mår jag bra. Jag har lagt märke till att jag är känslig mot vissa lukter, som känns typ 100 gånger starkare än vanligt. 

Bloggtorka

Det är lite bloggtorka här nu, men jag återkommer nästa vecka. Just nu njuter jag av semester med min man. :) Jag mår i alla fall väldigt bra och i veckan som gick har jag kommit igång och tränat lite igen. Så skönt och välbehövligt.