Gravid

Jo visst är det så, jag är gravid igen. På tjocken. Har en bulle i ugnen. 

Mensen var några dagar sen, så i lördags köpte jag ett graviditetstest. Jag hade först tänkt vänta några dagar till med att testa. Det kändes ju onödigt att slösa bort testet, som med största sannolikhet ändå skulle vara negativt. Trodde jag. Min man var dock mer övertygad än mig. Han tyckte jag varit så klumpig de senaste dagarna. Spillt ut en kopp te över iPaden och ett glas juice över hela frukosten. Klumpig var jag nämligen förra graviditeten... Så jag tog testet och det var positivt. 

Beskedet har varit lite svårare att smälta den här gången. Många tankar snurrar i huvudet. Självklart är jag jätteglad att vi (om allt går bra) ska få ett till barn, att vår son ska få ett syskon. Detta har vi längtat och drömt om många år. Men det kom lite plötsligt, lite tidigare än vad jag hade tänkt. Vi har i och för sig inte använt något preventivmedel de senaste månaderna (använde det de första sex månaderna efter förlossningen pga kejsarsnittet som skulle läka helt). Men med vår historia så var det ju inte ens säkert att vi skulle kunna bli gravida överhuvudtaget, förra gången kanske var ett mirakel som inte skulle upprepas. 

Nu har jag fått dåligt samvete gentemot vår son, som är 10 månader. Att han som fortfarande är så liten, inte längre kommer vara mitt enda fokus. Att han kommer få konkurrens från ett syskon innan han hinner utveckla sin person ordentligt. Att vi inte kommer ha lika mycket tid och energi för honom som tidigare. Samtidigt vill vi ju att han ska få glädjen av att ha ett syskon, att inte vara ett ensambarn. Redan nu känner jag mig lite skyldig, eftersom jag tänkt mycket på den här graviditeten sen jag fick beskedet. Å andra sidan kräver han så mycket uppmärksamhet just nu (krypa, stå, gå längs möbler etc) att jag kanske inte kommer ha så mycket tid över att grubbla på det som komma skall. Det är inte helt lätt att bena ut alla dessa tankar, men jag antar att det blir som det blir helt enkelt. 

Blogga tänker jag göra i alla fall. Det kanske inte blir lika ofta som förra gången, men det är kul att ha dokumenterat hur det går och känns längs vägen. 

Here we go again...

Oh my god! Jag är gravid igen. Måste smälta detta lite, men sen berättar jag mer. Tror jag.

Hejdå!

Jag har funderat ett bra tag nu och till slut kommit fram till att säga hejdå till den här bloggen. Jag har varit på väg många gånger att skriva ett inlägg, men lyckas aldrig riktigt hitta motivationen. Jag vill nog helt enkelt lägga det som varit bakom mig just nu och bara njuta av nuet. Sen vet man aldrig hur det blir i framtiden. Kanske börjar jag blogga om livet som mamma istället eller så återvänder jag hit om/när kampen om att få ett barn fortsätter.

Jag och min man har redan funderat en hel del på hur det ska bli med ett syskon. Vi vill gärna ha fler barn, men kommer det att gå? Var spontangraviditeten med vår son en lycklig chans på miljonen eller har vi inte längre problem att bli gravida? Kommer vi lyckas på egen hand igen eller kommer vi vara tvungna att gör fler IVF:er? Vi har som tur är fem ägg i frysen på kliniken, som får ligga där 3,5 år till, men det är ju heller ingen garanti för fler barn. Dessa frågor känns dock inte som det viktigaste i livet längre, utan det är istället vårt mirakel till son. Vår underbara son blir tre månader nästa vecka och vi är evigt glada och tacksamma för att han finns i vårt liv.

Om någon som läser bloggen vill nå mig framöver nås jag på ettplusettblir (at) live.se. Tack för den här tiden!

Bloggpaus

Lusten och orken att blogga har visst försvunnit helt för mig. Det hade jag inte trott att den skulle göra. Min plan har hela tiden varit att fortsätta blogga även efter att vårt mirakel fötts. Jag tycker att det ger så mycket att dels få utlopp för mina känslor och tankar genom att skriva ner dem, och dels att dela mitt och andras upplevelser i bloggvärlden. Just nu känns detta dock inte som en prioritet. Jag ska fundera lite och se om jag kanske fortsätter blogga efter sommaren när vi kommit in i vardagen igen. Hej så länge!

Förändringar i kroppen

Graviditeten innebar ju en hel del förändringar av kroppen men nu efter förlossningen har min kropp ändrats en del också.

Först var det brösten som växte och blev kanonhårda. Nu har det lugnar sig lite och de är inte lika hårda längre. Skönt! Jag har dock fått bristningar på brösten nu efter graviditeten, men det är smällar man får ta.

Magen har dragit ihop sig riktigt bra och det är skönt att ha en navel igen. Jag har fortfarande den mörka randen kvar över hela magen. Undra när den försvinner?

Vikten har bara gått ner sen vi kom hem. Jag gick upp ca 16 kg under graviditeten (vägde mig aldrig sista veckan). När vi kom hem från sjukhuset efter fem dagar hade jag tappat ca 4 kg. Sen dess har jag minskat ca 0,5 kg om dagen och nu har jag 7 kg kvar till min ursprungsvikt. Jag vet inte om det är normalt att gå ner i den här takten, men det kan ju inte pågå hur länge som helst. Jag anstränger mig verkligen för att äta och dricka mycket men det är svårt att hinna med.

Stålmannen

Min fantastiska man har visat sig ännu mer fantastisk än vanligt sen vår son föddes. Han har lagt i en ytterligare växel och fixar och donar här hemma som aldrig förr. Han handlar, lagar mat (trots att han fyllde frysen med mat innan förlossningen), städar, tvättar, sätter ihop IKEA-möbler och tar hand om Krabaten när jag behöver avlastning. Jag undrar var all energi kommer ifrån, men det kanske än instinkten att ta hand om oss som slagit till. Ett fantastiskt stöd är han i vilket fall och jag älskar honom ännu mer än tidigare.

Besök hos läkaren

Idag har vi besökt läkaren med Krabaten. Det började med att jag sett vita prickar i gommen hos honom i några dagar och idag när barnmorskan var här passade jag på att fråga vad det är. Hon trodde att det kunde vara svamp, sk torsk, och tyckte det var bäst att åka till barnläkaren och kolla upp det. Antagligen för att ha sin egen rygg fri om jag annars skulle få problem i helgen. Svampen kan infektera brösten också och göra ont vid amning.

Vi fick en läkartid på eftermiddagen och väl där sa doktorn att det inte var något att oroa sig för. Prickarna är blockerade porer och ingen svamp. Motsvarande prickarna han har i ansiktet som ser ut som små finnar. Jaha, tydligen har man porer i gommen. Alltid får man lära sig något nytt. ;)

Vår lilla kille var nyäten innan vi åkte iväg och uppträdde exemplariskt hela tiden. Så då var vår första utflykt med bil avklarad! Skönt att det gick då bra. I helgen kanske vi ska våga oss ut igen.