Så många tankar som snurrar

Tack så mycket för era lyckönskningar! Det värmer verkligen, särskilt när man inte vill dela denna nyhet med alla man känner riktigt än.

Jag har varit i chock hela dagen idag. Jag har så svårt att förstå att jag är gravid. Hur gick det till och varför just nu? (Ja, rent tekniskt vet jag ju... ;) När vår första IVF slutade i missfall i augusti läste vi en del om att det kunde vara lättare att bli gravid efter ett missfall, pga att kroppen är inställd på graviditet eller vet hur det funkar redan. Men jag trodde verkligen inte att detta gällde oss. Jag menar, hur stor är sannolikheten att man blir gravid när man redan har försökt utan resultat i tre års tid?

Jag har ju skrivit innan att jag inte känner mig gravid heller. Det här kom verkligen som en blixt från klar himmel. Fast förstås en bra sådan! Jag vill inte verka otacksam, för det är jag verkligen inte. Det här är de bästa, mest oväntade nyheterna någonsin. Men som sagt, jag känner mig inte alls likadan i kroppen nu som i början av den förra graviditeten. Om jag tänker efter så har jag ju känt mig lite illamående någon gång, och visst hade jag ovanligt lite ork när jag tränade igår. Dessutom har jag varit lite trött på kvällarna senaste veckan, men vem är inte det nu när det är becksvart ute?! Jag är inte det minsta öm i brösten och jag har knappt känt av något i nedre delen av magen. En förklaring till skillnaderna kan förstås vara att jag  proppade i mig en massa hormoner förra gången och nu får kroppen hantera allt i sin egen takt.

En annan anledning till att jag har svårt att ta in den här graviditeten är förstås vad som hände förra gången. Jag vet att några veckors total lycka snabbt kan vändas till raka motsatsen. Vårt första delmål nu blir att klara oss igenom vecka 9 med ett litet tickande hjärta där inne i magen och sen vecka 12 förstås. Efter det kommer vi nog känna oss redo att berätta för familj och vänner. Jag är i vecka 6 (5+4) nu om jag räknat rätt, så jag hoppas att tiden fram till jul kommer gå fort. Då kommer jag nämligen precis gå in i vecka 13. Fast det blir ingen adventsglögg för mig i år. Ett kärt bekymmer.

Oj det blev långt det här, men det är så många tankar som snurrar runt i huvudet. Nu ska jag laga middag åt den blivande pappan :) som snart kommer hem från jobbet. Ska bli skönt att sitta ner och höra om han smält morgonens budskap bättre än jag.

Kan det verkligen vara sant?!

Jag hade bestämt mig för att göra ett graviditetstest imorse eftersom mensen fortfarande inte kommit. Det är ju ändå cykeldag 40 idag och så länge brukar det inte dröja. Jag tänkte att testet naturligtvis skulle vara negativt och jag skulle ha det som bevis för att jag bara måste vänta lite till på mensen. Jag har ju tänkt att kroppen fortfarande inte är tillbaka till vanligt efter vårt missfall/MA i augusti.

Men det verkar som jag hade fel! Strecket var så starkt och fylldes i direkt, långt innan kontrollstrecket. Jag kan inte riktigt fatta att jag är gravid igen. Och att vi efter tre års försök lyckats på egen hand. Helt otroligt! Kan det verkligen vara sant?

CD 37 och allt är som vanligt

Idag är CD 37 och fortfarande ingen mens i sikte. Jag känner mig inte det minsta gravid heller, utan precis som vanligt. Det enda som inte är som vanligt är att min menstruationscykel är en hel vecka längre än den brukar. Märkligt.

CD 35 - Fortsatt väntan

Idag är jag inne på cykeldag 35 och ännu ingen mens i sikte. Varför tar det sån tid? Självklart kommer tankarna att tänk om jag är gravid... Men varför skulle jag bli det nu helt plötsligt? Troligtvis så är det bara det jädrans MA i augusti som ställt till det för min kropp.

Uppdatering: Kom precis på att ett säkert tecken på att mensen nog på på gång i alla fall. Jag är så himla hungrig idag! Åt lunch kl 11:20 för jag kunde bara inte vänta längre och nu känner jag mig utsvulten igen. Magen brukar bli som ett svart hål när jag ska få min mens. Jag kan äta hur mycket som helst men blir aldrig mätt. Tur att det bara brukar håll i sig i ett par dagar. 

Tillbaka!

Vi har precis flyttat och varit utan internetuppkoppling i några veckor, därav den ofrivilliga tystnaden här på bloggen. Det har inte hänt så mycket IVF/barn-relaterat under de här veckorna att skriva om ändå. Förutom att jag funderat en del över kompisar med barn och kommit fram till att jag nog tycker det är rätt så jobbigt ändå, fast att jag försökt intala mig annat.

Just nu går jag mest och väntar på mensen, som borde komma när som helst. Eller som min man man tycker, väntar på att mensen inte ska komma. Fast vad är sannolikheten att jag skulle blivit gravid huxflux nu? Nä, jag tycker det vore skönare om den jäkla mensen bara tar och kommer så att jag kan börja med medicinerna inför vårt första FET. Det är cykeldag 33 idag och min cykel har varierat mellan 27 och 33 dagar de senaste året (ser jag i den ypperliga appen Free Menstrual Calendar från Tamtris som jag kan passa på att rekommendera!).

Vi pratade lite om det stundande FET:et häromdagen och vågade oss på att drömma lite. Kommer vi få en tidig julklapp med ett positivt graviditetsbesked? Kommer vi få tillökning i slutet av nästa sommar? Ja, vem vet - vi får vänta och se. Det känns i alla fall skönt att kunna tänka framåt tillsammans och hoppas att det kommer att gå bättre den här gången. 

Pratat med kliniken

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och ringt till kliniken. De är alltid så trevliga att prata med! Jag blev på himla gott humör. :) Förhoppningsvis är det dags att börja med tabletterna inför vårt första FET om två veckor(!!). Shit, vad tiden går fort.

Trevlig helg!

Liten paus

Den senaste veckan har jag mot all förmodan lyckats ta lite paus från IVF-världen. Jag har inte läst några bloggar, inte funderat så mycket över huvudtaget på vår egen situation och bara fokuserat på annat. Det har faktiskt varit väldigt skönt och välbehövligt.

Idag har jag dock kollat andra avsnittet av "Barn till varje pris?" på SVT Play och ikväll ska jag se på "Drömmen om ett barn" på TV3 Play. Jag har också läst ikapp på lite bloggar och det händer så mycket på en vecka! Underbara, positiva besked på vissa håll och fruktansvärda, negativa besked på andra håll. 

Nästa vecka borde jag tag mig i kragen och ringa kliniken och berätta att min första cykel efter MA är igång. Dessutom är det troligtvis dags för ägglossning...inte för att jag håller koll eller så. ;)