Vecka 32 (31+0)

62 dagar dagar kvar till BF idag och första advent om några dagar. Wow, det var har den här hösten tagit vägen? Om en månad är det jul och sen en månad till så är bebisen här, på ett ungefär. :)

Senaste dagarna har jag känt hur bebisen vänder på sig i magen. Min förhoppning är att han ska lägga sig tillrätta med huvudet neråt, men han verkar inte lika sugen på det än. Senaste gångerna jag varit hos doktorn har han legat på tvären. Först med huvudet åt vänster och senast med huvudet åt höger. Igår kväll kände jag väldigt tydligt hur han bökade runt och sparkade/boxade både uppåt och neråt. Men efter någon timme kunde jag igen känna hur han kittlade mig i både höger och vänster sida. Antar att han helt enkelt gillar att ligga tvärsöver magen, som han kommer bli buren i min famn sen.

Vecka 29+5: Gnäll

Förkylningar som avlöser varandra, foglossning, hemorrojder, svampinfektion och nu ett munsår. Kan jag inte bara få vara frisk och må bra ett litet tag?

Vecka 30 (29+3)

Wow, nu är 3/4 av graviditeten passerad! Bara 10 veckor kvar. På ett sätt känns 10 veckor som en evighet. Särskilt de dagar då jag har foglossning så jag knappt kan gå och förkylningarna bara avlöser varandra. Men tänker jag efter så är ju 10 veckor inte mycket alls. Det är drygt en månad kvar till jul och efter det är det drygt en månad kvar till BF. Det kommer ju gå galet snabbt. Hjälp! Är jag redo för detta?

Ha ha

Tänk om all ofrivillig barnlöshet var så här enkel att åtgärda: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10457882.ab

Vecka 28+1: Svampinfektion

Jahaja, så var det dags igen. Fick precis ett samtal från min läkarmottagning. De hade upptäkt att jag har fått ytterligare en svampinfektion (tredje hittills..?) och jag ska hämta ut ett recept på medicin imorgon. Tur att de kollar, för den här gången har jag inga symptom över huvudtaget.

Vecka 29 (28+0) Ny oro

I morse var det dags för en ny kontroll hos doktorn. Eftersom jag nu gått in i tredje trimestern (tjoho!) var det dags för första CTG:t. Jag såg verkligen fram emot detta för i natt hade jag en hemsk känsla att bebisen var död. Jag vaknade fyra eller fem gånger i natt och varje gång kände jag mig orolig, men sen lugnad av att jag kände honom röra på sig. Jag läste en artikel häromdagen om en kvinna vars barn dog i magen. Måste varit det som påverkat mig. Usch.

Jag hade dock inget att oroa mig för på den fronten. Vår lilla (stora...kommer till det sen) kille körde morgongympa så det stod härliga till. Sköterskan hade svårt att fånga hjärtljudet för att han rörde så mycket på sig. 

Sen konstaterade doktorn att bebisen ligger på tvären i magen. Huvudet till vänster och rumpan åt höger. Hon sa att detta är den mest obekväma ställningen för mamman, men jag tycker inte det är så farligt. För tre veckor sedan låg han med huvudet upp och rumpan ner, så förhoppningsvis håller han på att vända sig neråt. 

Under ultraljudet blev doktorn lite fundersam. Dock av annan anledning än sist. Bebisen är nämligen STOR. Först mätte hon honom till 1,5 kg och när hon dubbelkollade blev det drygt 1,4 kg. I och med detta ligger han på den övre kurvan, och normal vikt är drygt 1 kg nu tror jag. Hon ville därför att jag ska komma tillbaka redan om två veckor så att hon kan kontrollera vikten igen. Jag ska vara fastande då så att de kan kolla mina blodvärden också för säkerhetsskull. Först funderade hon på om jag skulle göra om hela sockertestet, men bestämde sig för att ett blodprov räcker. (Graviditetsdiabetes orsakar ju ofta övervikt hos barnet.) Min egen vikt har knappt ökat den senaste månaden, så hon tyckte inte att jag skulle ändra min kost. Jag väger nu ca 73,5 kg, plus 6,5 kg på sex månader. 

Vecka 28 (27+5)

Snart är andra trimestern över och vi går in i sista tredjedelen av graviditeten. Spännande tid men också jobbig (rent fysiskt).

Min foglossning hade blivit mycket bättre och jag hade knappt ont alls. Tills i fredags. Då var jag på utflykt med min spralliga 15-månaders kille. Han ville inte sitta i vagnen utan skulle gå själv och jag var förstås tvungen att springa efter honom, att böja mig ner en massa gånger, att bära honom osv. Sen kunde jag knappt gå. Trots att jag hade haft mitt stödbälte på mig hela dagen är jag fortfarande helt förstörd två dagar senare. Det gör otroligt ont i bäckenet och vänstra höften när jag böjer mig, och om jag inte är försiktig kan jag knappt räta på mig igen. Att sitta ner på golvet är näst intill omöjligt. Jag skulle tro att det känns ungefär så här att ha ryggskott, fast det sitter längre ner på mig. :( Jag har i alla fall gjort några enkla yogaövningar både igår och idag, och det hjälper. Jag får väl helt enkelt fortsätta med det och hoppas på att den värsta smärtan försvinner, annars lär det bli en rejäl utmaning att vara hemma själv hela dagen med M imorgon...